| En dag såg hon sanningen i vitögat
|
| Då vände hon om och sprang hem
|
| En enda gång mötte hon sanningen
|
| Och aldrig vill hon se honom igen
|
| För inte sanningen vacker
|
| Nej, snarare är han grotesk
|
| Inte är sanningen ljuvlig och ren
|
| Nej, snarare bitter och besk
|
| Så vände hon hem till lögnen igen
|
| Han slöt henne i sin famn
|
| Där glömmer hon genast sanningen
|
| Då lögnen viskar hennes namn
|
| En dag såg hon sanningen i vitögat
|
| Då vände hon om och sprang hem
|
| En enda gång mötte hon sanningen
|
| Och aldrig vill hon se honom igen
|
| En dag såg hon sanningen i vitögat
|
| Den dagen har hon glömt
|
| En enda gång mötte hon sanningen
|
| Den gången har hon fördömt
|
| För vem vill inte fördöma
|
| Det som är hårt att ta
|
| Sin sanning ville hon glömma
|
| Så nu vet hon inte vem han var
|
| Nej, hon vände hem till lögnen igen
|
| Han slöt henne i sin famn
|
| Där glömmer hon genast sanningen
|
| Då lögnen viskar hennes namn
|
| En dag såg hon sanningen i vitögat
|
| Då vände hon om och sprang hem
|
| En enda gång mötte hon sanningen
|
| Och aldrig vill hon se honom igen
|
| Nej, nej, aldrig vill hon se honom igen
|
| Nej, nej, nej, nej, nej
|
| Aldrig vill hon se honom igen |